Mina svärd

Jag ska direkt säga att jag kan ytterst lite om svärd. Jag vet hur de ser ut och att de kommer i lite olika varianter så som enhands, en- och en halvhands/bastardsvärd/långsvärd, tvåhandssvärd, sablar, värjor med mera. Det innebär att detta inlägg inte i detalj kommer att avhandla svärd och deras funktion och inte heller gå in i detalj på fäktning eller liknande. Däremot ska jag kortfattat skriva om mina svärd.

Mitt absolut första svärd, som jag dessvärre inte vet vad det blev av, köpte jag som har beskrivits i ett tidigare inlägg i en souvernirbutik i Gamla stan i Stockholm. Jag köpte det tillsammans med en dolk av minst lika tvivelaktig kvalitet. Eftersom jag på den tiden, runt 1995-1996 inte kunde så mycket om svärd plockade jag ut ett som jag tyckte såg fint ut. Fint i det här fallet kan snarare beskrivas som lite pråligt. Klingan hade texten "Toledo" stämplat på sig, svärdsknappen gick att skruva av eftersom den satt fast på gängor, enhandsgreppet var lindat med tvinnad ståltråd och den hade en parerkorg. Den påminde något om en värja, men klingan var alldeles för bred. Den var givetvis tung, obalanserad och allmänt skräpig för allt annat än att hänga på väggen i någon gothares krypta. Men, eftersom jag inte var eller är en gothare fick den bland annat följa med till Ekenäs riddarspel/medeltidsdagar. Jag var sjukt stolt över mitt svärd.

Svärdet försvann så småningom och kom inte att ersättas förrän 2003-2004 då jag äntligen fick tummen ur och beställde ett nytt svärd. Nu hade jag större svärdskunskaper än 1996 och visste ungefär vad jag borde skaffa, men skaffade givetvis inte det svärd jag borde ha (ett enhandssvärd och bucklare) utan ett långsvärd. Medeltidsgruppen Carnis som jag och mina vänner från Azincourt hade kommit i kontakt med hade flera medlemmar som ägde högkvalitativa svärd tillverkade av bla. Pavel Moc. Givetvis borde jag ha köpt ett sådant, men någonstans i bakhuvudet måste "Storleken har betydelse" ha surrat, eftersom jag valde att köpa ett "tufft" långsvärd. Vid den här tiden hade jag också hört talas om långsvärdsfäktning, Talhoffer och Lichtenauer samt att det fanns föreningar (HEMA) som studerade gamla fäktmanualer fäktades efter dessa. Det kan också ha varit en bidragande orsak till att jag valde ett långsvärd.

Svärdet jag föll för inhandlades från ett företag som heter Del Tin. Min egentligen enda kritik mot svärdet är ett eggen är något tunn för blankvapenstrid. I övrigt ett bra svärd för det priset (ca 2500 kr)

Mitt Del Tin-svärd

Jag lärde mig så klart aldrig att fäktas med vare sig långsvärd eller svärd och bucklare eftersom min egen förening i första hand ägnade sig åt att skjuta med stångbössor, eller "eldspjut" som jag någonstans har hört att kineserna kallade dem på 1200-talet. Så i stor utsträckning har det mest legat i en garderob och samlat damm.

Så, vad lär vi oss av detta? Gör inte samma misstag två gånger, utan fem-sex gånger för att vara på den säkra sidan. Eller gör din research, ta reda på vad du verkligen behöver och hitta en lämplig tillverkare.

Som ny vikingareenactor har jag faktiskt inte tänkt att skaffa ett svärd i första taget, utan tänker mig att ett spjut eller två samt en yxa blir bra. Så om någon har en spjutspets och ett vikingyxhuvud liggande hemma och hellre vill ha ett långsvärd så är ett byte inte omöjligt.

När man tror att man är ute...

Reenactment, levande historia eller historiskt återskapande. namnen är många men i grund och botten fungerar det så att är man väl inne i det kommer man aldrig ur det. Man tror att man kan sluta, men precis som i en maffiasammanslutning så blir man aldrig helt fri. "Just when I thought I was out... they pull me back in." för att citera Michael Corleone i Gudfadern III.

Jag började med reenactment 2003. Jag och ett kompisgäng beslutade oss i all hast att åka ner till Azincourt för att delta i slaget om Azincourt. Ni vet det där slaget under 100-årskriget när engelsmännen besegrade fransmännen på en leråker i norra Frankrike. Och, som odödliggjordes av William Shakespeare drygt 150 år senare i pjäsen Henrik V. Och, som filmatiserades 1989 av och med Kenneth Branagh i rollen som Henrik V. 

Filmen gjorde stort intryck när jag först såg den hemma hos en kompis i början av 1990-talet och i mitten av 1990-talet började jag som gammal rollspelare att också lajva så smått, men ansåg att det ofta fattades något. Kring 1996 förstod jag och kompisen att det utanför sveriges gränser fanns något som kallades för reenactment. Vi hörde talas om att några britter skulle återskapa slaget vid Hastings. det var grymt imponerande. Folk skulle tydligen slåss med blankvapen, brynjehauberkar och hästar! 

Det närmaste något liknande jag hade upplevt var medeltidsdagarna på Ekenäs slott i Östergötland, där jag och kompisen i våra lajvkläder någon gång 1995-1996 fäktades med våra extremt billiga och därmed också kassa svärdsreplikor från Toledo (inköpta i en souvernirbutik i Gamla stan i Stockholm). Just denna fäktning, eller "fäktning" eftersom vi måst planlöst högg vilt omkring oss (Ingen av oss kände till Talhoffer, I.33 eller HEMA vid denna tid) slutade med att tången på det ena svärdet gick av, bladet flög iväg och träffade en turist i ryggen. 

I Juli 2003 satte vi oss i min fullastade Opel Ascona och brännde ner till Frankrike. Vårt kit såg ut som skit och vi gömdes undan längst bak i engelsmännens läger om jag inte minns helt galet. Vi var med och slogs, träffade nya spännande människor och tog lärdomar. 

Hemma i Sverige lyckades vi knyta kontakter med en 1300-talsförening med bakgrund i SCA och bildade snart också en egen förening. För min del blev det sedan ytterligare en resa till Frankrike och under en fem-sex-årsperiod ytterligare ett antal event runt om i Sverige. Men brist på eget engagemang ändrade förhållanden i privatliv och olika visioner gjorde att jag så småningom lät hobbyn hamna i träda. Jag gjorde av med en del utrustning (som från första början inte varit så bra och som aldrig riktigt kom att hålla någon högre kvalitet) och lät saken bero. 

Azincourt 2004

Bornholm 2004 (Jag till vänster)

Bornholm 2004

Regelbundet har jag dock blivit inbjuden till olika syjuntor och har deltagit på några enstaka och har till viss del känt att det kanske skulle vara kul att hantverka lite. Men på juntorna har jag oftast bara druckit kaffe och ätit upp all mat och alla chokladbollar. Allt eftersom jag deltagit i fler juntor har suget att sätta saxen i lite tyg och göra något plagg blivit större och efter att ha hört mig för lite om vikingreenactment blev jag tillfrågad om jag ville följa med till Foteviken i Skåne. Jag tackade ja, trots att jag helt saknade kit, köpte tyg till ett par byxor. Skjorta hade jag sedan tidigare och resten av kittet fick jag låna ihop. 

Nu sitter jag hemma med ett tjusigt bälte, nysydd skjorta, benlindor och tyg till en Hedebykaftan. 

Just när man tror att man är ute dras man in igen.