När man tror att man är ute...

Reenactment, levande historia eller historiskt återskapande. namnen är många men i grund och botten fungerar det så att är man väl inne i det kommer man aldrig ur det. Man tror att man kan sluta, men precis som i en maffiasammanslutning så blir man aldrig helt fri. "Just when I thought I was out... they pull me back in." för att citera Michael Corleone i Gudfadern III.

Jag började med reenactment 2003. Jag och ett kompisgäng beslutade oss i all hast att åka ner till Azincourt för att delta i slaget om Azincourt. Ni vet det där slaget under 100-årskriget när engelsmännen besegrade fransmännen på en leråker i norra Frankrike. Och, som odödliggjordes av William Shakespeare drygt 150 år senare i pjäsen Henrik V. Och, som filmatiserades 1989 av och med Kenneth Branagh i rollen som Henrik V. 

Filmen gjorde stort intryck när jag först såg den hemma hos en kompis i början av 1990-talet och i mitten av 1990-talet började jag som gammal rollspelare att också lajva så smått, men ansåg att det ofta fattades något. Kring 1996 förstod jag och kompisen att det utanför sveriges gränser fanns något som kallades för reenactment. Vi hörde talas om att några britter skulle återskapa slaget vid Hastings. det var grymt imponerande. Folk skulle tydligen slåss med blankvapen, brynjehauberkar och hästar! 

Det närmaste något liknande jag hade upplevt var medeltidsdagarna på Ekenäs slott i Östergötland, där jag och kompisen i våra lajvkläder någon gång 1995-1996 fäktades med våra extremt billiga och därmed också kassa svärdsreplikor från Toledo (inköpta i en souvernirbutik i Gamla stan i Stockholm). Just denna fäktning, eller "fäktning" eftersom vi måst planlöst högg vilt omkring oss (Ingen av oss kände till Talhoffer, I.33 eller HEMA vid denna tid) slutade med att tången på det ena svärdet gick av, bladet flög iväg och träffade en turist i ryggen. 

I Juli 2003 satte vi oss i min fullastade Opel Ascona och brännde ner till Frankrike. Vårt kit såg ut som skit och vi gömdes undan längst bak i engelsmännens läger om jag inte minns helt galet. Vi var med och slogs, träffade nya spännande människor och tog lärdomar. 

Hemma i Sverige lyckades vi knyta kontakter med en 1300-talsförening med bakgrund i SCA och bildade snart också en egen förening. För min del blev det sedan ytterligare en resa till Frankrike och under en fem-sex-årsperiod ytterligare ett antal event runt om i Sverige. Men brist på eget engagemang ändrade förhållanden i privatliv och olika visioner gjorde att jag så småningom lät hobbyn hamna i träda. Jag gjorde av med en del utrustning (som från första början inte varit så bra och som aldrig riktigt kom att hålla någon högre kvalitet) och lät saken bero. 

Azincourt 2004

Bornholm 2004 (Jag till vänster)

Bornholm 2004

Regelbundet har jag dock blivit inbjuden till olika syjuntor och har deltagit på några enstaka och har till viss del känt att det kanske skulle vara kul att hantverka lite. Men på juntorna har jag oftast bara druckit kaffe och ätit upp all mat och alla chokladbollar. Allt eftersom jag deltagit i fler juntor har suget att sätta saxen i lite tyg och göra något plagg blivit större och efter att ha hört mig för lite om vikingreenactment blev jag tillfrågad om jag ville följa med till Foteviken i Skåne. Jag tackade ja, trots att jag helt saknade kit, köpte tyg till ett par byxor. Skjorta hade jag sedan tidigare och resten av kittet fick jag låna ihop. 

Nu sitter jag hemma med ett tjusigt bälte, nysydd skjorta, benlindor och tyg till en Hedebykaftan. 

Just när man tror att man är ute dras man in igen.