Mina svärd

Jag ska direkt säga att jag kan ytterst lite om svärd. Jag vet hur de ser ut och att de kommer i lite olika varianter så som enhands, en- och en halvhands/bastardsvärd/långsvärd, tvåhandssvärd, sablar, värjor med mera. Det innebär att detta inlägg inte i detalj kommer att avhandla svärd och deras funktion och inte heller gå in i detalj på fäktning eller liknande. Däremot ska jag kortfattat skriva om mina svärd.

Mitt absolut första svärd, som jag dessvärre inte vet vad det blev av, köpte jag som har beskrivits i ett tidigare inlägg i en souvernirbutik i Gamla stan i Stockholm. Jag köpte det tillsammans med en dolk av minst lika tvivelaktig kvalitet. Eftersom jag på den tiden, runt 1995-1996 inte kunde så mycket om svärd plockade jag ut ett som jag tyckte såg fint ut. Fint i det här fallet kan snarare beskrivas som lite pråligt. Klingan hade texten "Toledo" stämplat på sig, svärdsknappen gick att skruva av eftersom den satt fast på gängor, enhandsgreppet var lindat med tvinnad ståltråd och den hade en parerkorg. Den påminde något om en värja, men klingan var alldeles för bred. Den var givetvis tung, obalanserad och allmänt skräpig för allt annat än att hänga på väggen i någon gothares krypta. Men, eftersom jag inte var eller är en gothare fick den bland annat följa med till Ekenäs riddarspel/medeltidsdagar. Jag var sjukt stolt över mitt svärd.

Svärdet försvann så småningom och kom inte att ersättas förrän 2003-2004 då jag äntligen fick tummen ur och beställde ett nytt svärd. Nu hade jag större svärdskunskaper än 1996 och visste ungefär vad jag borde skaffa, men skaffade givetvis inte det svärd jag borde ha (ett enhandssvärd och bucklare) utan ett långsvärd. Medeltidsgruppen Carnis som jag och mina vänner från Azincourt hade kommit i kontakt med hade flera medlemmar som ägde högkvalitativa svärd tillverkade av bla. Pavel Moc. Givetvis borde jag ha köpt ett sådant, men någonstans i bakhuvudet måste "Storleken har betydelse" ha surrat, eftersom jag valde att köpa ett "tufft" långsvärd. Vid den här tiden hade jag också hört talas om långsvärdsfäktning, Talhoffer och Lichtenauer samt att det fanns föreningar (HEMA) som studerade gamla fäktmanualer fäktades efter dessa. Det kan också ha varit en bidragande orsak till att jag valde ett långsvärd.

Svärdet jag föll för inhandlades från ett företag som heter Del Tin. Min egentligen enda kritik mot svärdet är ett eggen är något tunn för blankvapenstrid. I övrigt ett bra svärd för det priset (ca 2500 kr)

Mitt Del Tin-svärd

Jag lärde mig så klart aldrig att fäktas med vare sig långsvärd eller svärd och bucklare eftersom min egen förening i första hand ägnade sig åt att skjuta med stångbössor, eller "eldspjut" som jag någonstans har hört att kineserna kallade dem på 1200-talet. Så i stor utsträckning har det mest legat i en garderob och samlat damm.

Så, vad lär vi oss av detta? Gör inte samma misstag två gånger, utan fem-sex gånger för att vara på den säkra sidan. Eller gör din research, ta reda på vad du verkligen behöver och hitta en lämplig tillverkare.

Som ny vikingareenactor har jag faktiskt inte tänkt att skaffa ett svärd i första taget, utan tänker mig att ett spjut eller två samt en yxa blir bra. Så om någon har en spjutspets och ett vikingyxhuvud liggande hemma och hellre vill ha ett långsvärd så är ett byte inte omöjligt.